Vill mest bara avrunda detta år. Som nog har varit det jobbigaste i mitt liv. 2010 var ingen höjdare men inget slår nog detta. Jag förlorade min älskade pappa, min starka stöttepelare, den tryggaste av famnar. Har aldrig varit så nära döden som detta år och det sätter livet i ett annat perspektiv. Hjärtekross, pengabekymmer, jobb/plugg ångest, vilsenhet.. men det är ingenting i jämförelse med att förlora någon man älskar av hela sitt hjärta. Att döden kommer i mellan och man inget kan göra förutom att försöka leva vidare. Men man växer, man växer i alla motgångar och prövningar. Detta gäller även mig.
2010 var till största delen väldigt mörk, var psykiskt utmattad och kände inte igen mig.. livsglädjen som jag vet finns i mig var långt borta. Barcelona var en ljuspunkt, ett andrum och jag hoppades att 2011 skulle bli bättre.
Men det började inte som jag önskade. Var ledsen, arg, utmattad, kände en väldig hopplöshet men jag klarade mig igenom det. Jag började umgås med många som gjorde mig glad. Jag hälsade på vänner i Göteborg och Stockholm och syster i Oslo och gjorde sådant jag nu hade tid att göra då jag var arbetslös.. och ensam. Jag är stolt över att jag försökte göra något med min tid mer än att bara vara arbetslös och jag växte nog lite för varje gång jag åkte iväg på mina små trippar och fick insupa nya miljöer och umgås med goda vänner.
Närmare sommaren fixade jag ett jobb som ungdomsledare på ett ridläger på Grällsta. Helt själv och utan tidigare erfarenhet av att jobba med ungdomar. Jag trivdes, barn och ungdomar ger mig mycket bra energi och älskade att vara ute på landet, som i en liten bubbla. Där var det sommar, landsluft, glada barn och underbara hästar och mina kollegor var toppen. Jag är stolt att jag lyckades få ett sådant jobb, som jag länge gått velat göra. Trots att det nu inte blev lika många veckor som var tänkt, men jag gjorde det åtminstone!
Sedan kom dommen, min pappa skulle ätas upp av Cancer, bajs äckliga cancer. Ingen visste att det skulle gå så fort. 1 månad från beskedet av vad det var min fina visa pappa led av. Jag är tacksam att jag hann hem, från min lilla bubbla på Grällsta. Även fast dagen då han blev en ängel var den värsta dagen i mitt liv. Men vi fick vara där, alla på sitt sätt. Höll din hand då du fick lämna lidandet i din sjuka kropp den 19 juni 2011.
Efter denna dag har livet varit som en berg och dalbana. Jag kan skratta ena dagen, jag kan gråta den andra. Jag kan kännas tom och kan kännas fylld av kärlek. Upp och ner. Sorg.
Sedan började jag skolan nu i höst, det är något jag och även vet att min änglapappa är stolt över. Att jag vågar prova istället för att bara undra. Och jag har klarat mina tentor hitills. Jag kan också!
Jag känner mig fortfarande väldigt vilsen, upp och ner. Men jag vet att jag har blivit starkare. Jag vet att jag vill få mig att må bra igen och jag SKA må bra igen. Jag vet att jag måste bli snällare med mig själv och stå upp för mina tankar och känslor och göra min egen röst hörd och tro på den. Det ska jag fortsätta kämpa med i nästa år 2012. För jag känner det.. jag vill känna det och tro på det att 2012 fasiken inte kan bli sämre än detta! Det ska inte bli det! Jag ska vara positiv idag då klockan slår 00.00. En annan känsla ska jag ha i magen än den jag hade förra året. En positiv glad känsla, fylld av kärlek till livet!
Så gott nytt år mina vänner! Ni vet vilka ni är som betyder och jag älskar er!
Hurra 2012, jag ska öppna mina armar med kärlek för nästa år!
